Känns så himla overkligt det här. Är jag verkligen hemma? Alla pratar svenska, vägarna är så smala och det är kallt. Men jag är överlycklig. Jag klarade liksom det. Ett år utan min familj och vänner här hemma fixade jag. Au pair äventyret är klart även fast jag tror det kommer att ta ett tag för mig att smälta allt. Så många minnen jag har från detta år som jag alltid kommer att minnas. Även så många nya människor som kommit in i mitt liv som bara är början på våran vänskap!